Jag är tacksam för att jag har fått växa upp i Sverige.

Bilan Osman är en kvinna som jag följer på Twitter och på hennes blogg idag skriver hon att många tycker att hon inte ska framföra kritik utan vara tacksam för att hon får ta del av den svenska välfärden. Jag tycker hon skriver bra och hennes inlägg fick mig att fundera lite på tacksamhet.

Jag är född och uppvuxen i Sverige av svenskfödda föräldrar. Bara för det tycker jag inte att jag har mer rätt att framföra kritik än vad Bilan har.

Under min uppväxt behövde jag aldrig svälta, vi hade rent kranvatten och fick skolmat. Min pappa var fackligt aktiv men blev aldrig fängslad och torterad för det. Det slog aldrig ner någon handgranat i närheten av där vi bodde. På den tiden fanns det fortfarande en arbetarklass som utan att behöva känna av några repressalier kämpade politiskt och fackligt för att vi skulle få det bättre . Vi barn fick leka och behövde aldrig hålla i ett riktigt gevär.

Jag är tacksam för att jag har fått växa upp i ett sådant land. Det är kanske därför jag kan känna empati med andra människor som har det svårt. Människor som flyr från övergrepp, krig, svält, tortyr m.m.

Jag bor i ett land som klarade sig så gott som helskinnat från två världskrig vilka förödde stora delar av världen. Ett land som tack vare utländsk arbetskraft blev rikare och rikare. Ett land som aldrig har några naturkatastrofer.

Jag känner att vi har blivit ett otacksamt folk som gnäller över varenda liten struntsak. Där en del av befolkningen räknar människoliv i pengar. Ett land där definitionen på fattigdom är att inte ha råd att åka på solsemester. Ett land där julhandeln år efter år slår rekord.

Det är inte självklart att vi har det så bra. Europa, som vi är en del av, har plundrat resten av världen. Vi har utnyttjat deras naturtillgångar och dragit gränser som passade oss. Fortfarande utnyttjar väst stora delar av världen. I ett sådant läge känns det förmätet att säga att folk på flykt inte ska få komma hit.

Som sagt, jag är tacksam för att jag lever i Sverige men det innebär inte att jag inte har kritik mot mycket som sker här. Det finns inget motsatsförhållande mellan tacksamhet och att framföra kritik.

Att vara evigt tacksam.

Dagens skola och 60-talets.

Hur ska skolan vara för att eleverna ska få ut så mycket som möjligt av tiden som de tillbringar där? Det är en lång resa de ska göra för att vara förberedda på livet utanför skolan samtidigt som mycket händer inom dem själva. Att under hela den förvandlingen se till så att de får den utbildning de har rätt till är inte så lätt. Många idéer finns hur utbildningen ska vara men något som jag inte tror på är mer betyg, tester och prov.

Förutsättningarna på min skoltid och förutsättningarna idag

Jag gick i skolan på 60-talet och gick ut nian 1972. Då var det betyg från första klass och mitt minne av det var att det inte hade någon annan verkan än att bli kategoriserad. Att betygsätta barn tycker jag är vansinnigt. Det ska vara roligt att lära sig och för att åstadkomma det är det lärarnas och skolmiljöns uppgift. Idag har vi så mycket kunskap så vi slipper falla i de fallgropar som fanns på min skoltid. Bland annat de hjälpmedel som finns för elever med dyslexi. Något annat som vi har kunskap om idag men inte under min skoltid är adhd och add. På 60-talet betraktades dessa barn som enbart störiga och okoncentrerade men idag har vi möjlighet att se till att även de får den utbildning som de har rätt till.

Det värsta är när barnen tappar taget, man bildar ett rökgäng, börjar konstant komma försent och så vidare. Ofta är det många variabler som orsakar det, skoltrötthet, hemmaförhållanden, uppväxtmiljön m.m. Då gäller det snabbt att ta tag i det för att göra det bästa möjliga för barnen.

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." citat av Astrid Lindgren.

Nu får barnen betyg från årskurs sex och förslag finns att de ska få det från årskurs fem eller fyra. Jag tror det är helt fel väg att gå. Jag kan tänka mig att betygen behövs för övergång från grundskolan till gymnasiet men för att det i så fall ska fungera är min teori att eleverna betygsätts från sjuan. Detta är för att få tid att vänja sig med vad som krävs för de olika betygsstegen.

Apropå att leva på 60- och 70-talet, min generation är nog den mest genom tiderna förgiftade generationen. Bland annat så röktes det överallt. Det röktes vid köksbordet, i TV-soffan m.m. och det var ett helsike att behöva andas in den hemska röken. Bilarna spydde ut giftiga avgaser som hade gett körförbud idag. Det experimenterades med miljögifter. Möjligtvis åt vi nyttigare mat på den tiden.

Bra skräckfilmer

 En av de bästa skräckfilmsserier som har gjorts är "Fredagen den 13:e". Dessa filmer tycker jag mest om för att se hur mördaren Jason väcks upp och hur man ännu en gång lyckas oskadliggöra honom.

Saw är också en serie skräckfilmer som ligger i topp på min lista. Det som är intressant här är vilka fällor som Jigsaw har lyckats skapat. Också vilka moraliska felsteg som personerna i filmerna har gjort för att förtjäna att hamna i en fälla.

Omen är en trilogi om djävulens son. Där är den första filmen riktigt bra medan de två uppföljarna är betydligt blekare. Gregory Peck är lysande som mannen vilken adopterar ett litet barn vid ett katolskt sjukhus i Italien.

Ibland undrar jag varför jag älskar skräckfilm. Jag avskyr våld och blir darrig när jag ser blod i verkligheten. Förmodligen är det för att filmerna är så overkliga och att rollerna för det mesta bär sig så korkat åt. När det är flera stycken samlade så brukar det vara någon som säger att han/hon ska kolla en sak och strax ska komma tillbaka, något ingen vettig människa skulle göra om någon har blivit mördad.

En animation om hur ett vanligt band blir ett möbiusband:

http://plus.maths.org/content/get-grips-mobius-strip