Sverigefientlig, vad är det?

Enligt Sverigedemokraternas anhängare är jag sverigefientlig. Åtminstone får jag det intrycket när jag läser kommentarer på partiets inofficiella hemsida Avpixlat. Där skrivs det ofta om svenskfientlighet och så avslutas det med SD2014.

Hur är man om man är sverigefientlig? Kan det vara att man stödjer religionsfrihet, att man känner empati med folk som flyr från krig och förtryck, att man tycker att alla som lever i Sverige ska få leva ett värdigt liv vare sig det är infödda svenskar, inflyttade eller söker en fristad här.

Jag är alltså sverigefientlig. Jag som vill att vi stödjer vår egen industri, som vill att vi i första hand ska stödja de svenska bönderna genom att köpa svenskt kött, jag som vill att vi är rädd om vår natur, jag som vill att våra pensionärer, barn och skolelever ska ha det bra.

Det kan också vara sverigefientligt att vara intresserad av vår historia, skriva något så när korrekt svenska och att inte förlita sig på myter.

Jag trodde att Anders Behring Breivik skulle vara en väckarklocka men där tycks jag ha haft fel. Hans tankar och idéer tycks frodas och slå rot inte bara hos virrpannorna på Avpixlat (där kan man hitta en och annan som om de går från ord till handling skulle bli lika farlig som den norske fascisten) utan också i det offentliga Sverige.

Ett parti som Svenskarnas Parti, ett nazistparti som har bytt namn, benämns inte i massmedia som nazister utan som extremrasister och ännu mer förmildrande beteckning. Sverigedemokraterna stryks medhårs, bland annat har ingen ställt Kent Ekerot mot väggen och konfronterat honom med hans rasistiska agenda.

I Uppdrag Granskning hade de ett reportage om näthat. Då drogs två personer med utländsk bakgrund fram som hade hotat en ung kvinna som hade kritiserat H&M. Ingen av de personer som hade hotat kvinnliga TV-personligheter och författare behövde visa upp sig och förklara varför de med rasisitiska ordval hade hotat dessa kvinnor, det räckte tydligen med att ringa upp dem.

Över huvud taget så visar sig SVT ha en mjäkig attityd till de nya nationalisterna och till smygrasismen. Det börjar mer och mer bli så att begreppet politiskt korrekt innebär att om man är antirasist så har man fel.

Kan vi aldrig lära av historien?

Jag är tacksam för att jag har fått växa upp i Sverige.

Bilan Osman är en kvinna som jag följer på Twitter och på hennes blogg idag skriver hon att många tycker att hon inte ska framföra kritik utan vara tacksam för att hon får ta del av den svenska välfärden. Jag tycker hon skriver bra och hennes inlägg fick mig att fundera lite på tacksamhet.

Jag är född och uppvuxen i Sverige av svenskfödda föräldrar. Bara för det tycker jag inte att jag har mer rätt att framföra kritik än vad Bilan har.

Under min uppväxt behövde jag aldrig svälta, vi hade rent kranvatten och fick skolmat. Min pappa var fackligt aktiv men blev aldrig fängslad och torterad för det. Det slog aldrig ner någon handgranat i närheten av där vi bodde. På den tiden fanns det fortfarande en arbetarklass som utan att behöva känna av några repressalier kämpade politiskt och fackligt för att vi skulle få det bättre . Vi barn fick leka och behövde aldrig hålla i ett riktigt gevär.

Jag är tacksam för att jag har fått växa upp i ett sådant land. Det är kanske därför jag kan känna empati med andra människor som har det svårt. Människor som flyr från övergrepp, krig, svält, tortyr m.m.

Jag bor i ett land som klarade sig så gott som helskinnat från två världskrig vilka förödde stora delar av världen. Ett land som tack vare utländsk arbetskraft blev rikare och rikare. Ett land som aldrig har några naturkatastrofer.

Jag känner att vi har blivit ett otacksamt folk som gnäller över varenda liten struntsak. Där en del av befolkningen räknar människoliv i pengar. Ett land där definitionen på fattigdom är att inte ha råd att åka på solsemester. Ett land där julhandeln år efter år slår rekord.

Det är inte självklart att vi har det så bra. Europa, som vi är en del av, har plundrat resten av världen. Vi har utnyttjat deras naturtillgångar och dragit gränser som passade oss. Fortfarande utnyttjar väst stora delar av världen. I ett sådant läge känns det förmätet att säga att folk på flykt inte ska få komma hit.

Som sagt, jag är tacksam för att jag lever i Sverige men det innebär inte att jag inte har kritik mot mycket som sker här. Det finns inget motsatsförhållande mellan tacksamhet och att framföra kritik.

Att vara evigt tacksam.

Dagens skola och 60-talets.

Hur ska skolan vara för att eleverna ska få ut så mycket som möjligt av tiden som de tillbringar där? Det är en lång resa de ska göra för att vara förberedda på livet utanför skolan samtidigt som mycket händer inom dem själva. Att under hela den förvandlingen se till så att de får den utbildning de har rätt till är inte så lätt. Många idéer finns hur utbildningen ska vara men något som jag inte tror på är mer betyg, tester och prov.

Förutsättningarna på min skoltid och förutsättningarna idag

Jag gick i skolan på 60-talet och gick ut nian 1972. Då var det betyg från första klass och mitt minne av det var att det inte hade någon annan verkan än att bli kategoriserad. Att betygsätta barn tycker jag är vansinnigt. Det ska vara roligt att lära sig och för att åstadkomma det är det lärarnas och skolmiljöns uppgift. Idag har vi så mycket kunskap så vi slipper falla i de fallgropar som fanns på min skoltid. Bland annat de hjälpmedel som finns för elever med dyslexi. Något annat som vi har kunskap om idag men inte under min skoltid är adhd och add. På 60-talet betraktades dessa barn som enbart störiga och okoncentrerade men idag har vi möjlighet att se till att även de får den utbildning som de har rätt till.

Det värsta är när barnen tappar taget, man bildar ett rökgäng, börjar konstant komma försent och så vidare. Ofta är det många variabler som orsakar det, skoltrötthet, hemmaförhållanden, uppväxtmiljön m.m. Då gäller det snabbt att ta tag i det för att göra det bästa möjliga för barnen.

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." citat av Astrid Lindgren.

Nu får barnen betyg från årskurs sex och förslag finns att de ska få det från årskurs fem eller fyra. Jag tror det är helt fel väg att gå. Jag kan tänka mig att betygen behövs för övergång från grundskolan till gymnasiet men för att det i så fall ska fungera är min teori att eleverna betygsätts från sjuan. Detta är för att få tid att vänja sig med vad som krävs för de olika betygsstegen.

Apropå att leva på 60- och 70-talet, min generation är nog den mest genom tiderna förgiftade generationen. Bland annat så röktes det överallt. Det röktes vid köksbordet, i TV-soffan m.m. och det var ett helsike att behöva andas in den hemska röken. Bilarna spydde ut giftiga avgaser som hade gett körförbud idag. Det experimenterades med miljögifter. Möjligtvis åt vi nyttigare mat på den tiden.

Bra skräckfilmer

 En av de bästa skräckfilmsserier som har gjorts är "Fredagen den 13:e". Dessa filmer tycker jag mest om för att se hur mördaren Jason väcks upp och hur man ännu en gång lyckas oskadliggöra honom.

Saw är också en serie skräckfilmer som ligger i topp på min lista. Det som är intressant här är vilka fällor som Jigsaw har lyckats skapat. Också vilka moraliska felsteg som personerna i filmerna har gjort för att förtjäna att hamna i en fälla.

Omen är en trilogi om djävulens son. Där är den första filmen riktigt bra medan de två uppföljarna är betydligt blekare. Gregory Peck är lysande som mannen vilken adopterar ett litet barn vid ett katolskt sjukhus i Italien.

Ibland undrar jag varför jag älskar skräckfilm. Jag avskyr våld och blir darrig när jag ser blod i verkligheten. Förmodligen är det för att filmerna är så overkliga och att rollerna för det mesta bär sig så korkat åt. När det är flera stycken samlade så brukar det vara någon som säger att han/hon ska kolla en sak och strax ska komma tillbaka, något ingen vettig människa skulle göra om någon har blivit mördad.

En animation om hur ett vanligt band blir ett möbiusband:

http://plus.maths.org/content/get-grips-mobius-strip

Drömyrket lärare.

Skoltiden

När jag gick i högskolan var guidningen av eleverna fullkomligt värdelös. Själv var jag en förvirrad tonåring och visste inte vart jag skulle ta vägen. I skolan var jag en medelmåtta utom i de praktiska ämnena där jag var helt ute och cyklade. Ändå trodde jag att arbetslivet var det enda som kunde erbjudas mig. Vad jag kommer ihåg var det ingen som på något som helst vis visade på något annat alternativ. Efter en del krångel halkade jag in på verkstadsarbete, fullkomligt vansinnigt med tanke på mina brister i praktiska ämnen.

Verkstadsarbetaren

Så småningom kände jag att det inte var något för mig att stå i en industrilokal och jobba på ackord. Umgänget med mina arbetskamrater var inte heller så roligt. Jag kände mig isolerad och ganska udda.

Jag brukade låna böcker på biblioteket för att läsa lite om astronomi och matematik. Det var två ämnen som var roliga och det hade jag även tyckt när jag var barn. Jag tog mod till mig och började plugga och lyckades ordna så jag kunde söka in på universitetet. Det blev matematikerlinjen i Lund, fortfarande utan en aning om varför förutom att själva ämnet var kul.

Innan jag sökte in på universitetet gjorde jag högskoleprovet och fick 1,2. Inte lysande men heller inte dåligt. Den första tiden på universitetet var jobbiga, dels för att jag hade flyttat 70 mil men också att mina förkunskaper var för dåliga. Det skulle visa sig tydligar när jag började läsa fysik. Jag är i alla fall inte den som ger upp i första taget utan kämpade på och skrev mina tentor och läste vidare.

Den blivande läraren

Vad ville jag med mina studier? Det var två alternativ som kändes realistiska i mitt fall, det ena var lärare och det andra ingenjör. Vad som kändes mest lockande var läraryrket och då ämneslärare på gymnasiet. Lön var inget som jag ens hade en tanke på. Det viktiga var att jag fick jobba med människor och att lära andra om matematik och fysik var lite av en dröm.

Skolans misslyckande

Dröm och verklighet är två helt olika saker. Idag tycks pedagogiken vara satt på undantag. Nu gäller det att smöra för föräldrarna, det fria skolvalet och alla lycksökande friskolor är orsaken till detta. Kraven på skolorna att så många som möjligt ska bli godkända samtidigt som personaltätheten på skolorna minskas gör att resurser sätts in på brandkårsutryckningar när det visar sig att många inte uppnår uppsatta mål. Det begränsar pedagogiken till att handla om att hitta vägar för att få dessa elever godkända.

Eleverna ska betygsättas i allt yngre ålder vilket gör att lärarnas tid mer och mer används till att skriva omdömen istället för att använda sin tid till att inspirera eleverna. Nationella proven i sexan och nian som dessutom har utökats gör att mycket tid går åt själva förberedelserna inför proven. Dessutom ska pedagogerna sitta hemma och rätta dessa prov istället för att vara i klassrummet och vikarier sätts in.

Viktigast att hålla budgeten

Budgetar ska hållas, personal minskas och klasserna blir större. Eleverna lämnas mer åt sitt öde i stora skolor och risken för mobbing och utanförskap ökar. Jag tror på att det är bra om det är många vuxna i skolan, barnen behöver det för att känna trygghet och för att lära sig vad som är rätt och vad som är fel. I synnerhet som det är många som lever i dysfunktionella familjer, familjehem och med skilda föräldrar.

Slutligen lite om högskoleprovet och skriverierna om att det skulle vara lätt att komma in på lärarutbildningen eftersom det räcker med 0,1 på högskoleprovet. Det kan vara ett skrämselskott för utbildningsministern men med tanke på hans sätt att resonera så skyller han säkert det på tidigare regeringar. I min utbildning ingick bland annat att kunna lösa differentialekvationer och att använda Gauss lag och då räcker det inte med 0,1.

Europa, historiens olycksbarn.

Jag läste i Skånska Dagbladet om att den brittiske premiärministern David Cameron vill ha hårdare tag mot invandringen. Han beskriver en bild av att en invasion av folk kommer till England för att få bidrag. I stora delar av Europa har extremhögern gått fram och även i England vilket han har börjat ge efter för. Cameron är ledare för samma land som har plundrat stora delar av världen och vill nu tacka de människor som har hjälpt till att bygga upp hans land genom att hindra dem från att flytta till England.

Under de senaste två tusen år har europeiska länder utnyttjat och våldfört sig på resten av världen. England, Nederländerna, Spanien, Portugal, Frankrike och Tyskland har delat upp Afrika, Nord- och Sydamerika och Asien. Gränser har dragits för att passa dessa länder och inte för invånarna i de ockuperade länderna. De problem som finns idag är skapade av Europa, till exempel palestinakonflikten och konflikter i Afrika. 


Visst är vi européer duktiga. Vi slår oss för bröstet och talar om för andra hur de ska leva. Vi är demokratiska och ska kräva av länder i andra världsdelar att det som tog hundra år för oss att genomför ska de åstadkomma under bara några år.

Europa kan ju lära ut hur man kan lyckas att ständigt kriga med varandra. Hur man lyckas orsaka två världskrig. Hur man gör för att använda andra människor som ett tredje klassens folk. Apartheid, fascism, slaveri, rasism och mycket annat är vi européer duktiga på och kan lära ut till resten av världen.

Europa har haft fullt upp med att slicka sina egna sår. Nu senast är det att försöka rädda Grekland och andra länder från resultatet av vanstyre. Tidigare har det varit att bygga upp det som har krigats sönder. Då finns det naturligtvis inte plats för människor som kommer från tidigare kolonier och andra länder som har utnyttjas för att berika västerlänningarna.

Sverige då, det demokratiska och välkomnande landet i norra Europa? Vi har väl inte haft några kolonier eller plundrat andra länder? Nja, vi har haft fem kolonier varav en på 1800-talet som användes för att tjäna pengar på slavhandel. Nu finns det ju andra sätt att utnyttja folk på. Till exempel arbetskraftsinvandring. Sverige har troligtvis inte varit det välbärgade land som det är nu om det inte hade för att vi fick hjälp utifrån på 50- och 60-talet, då vi var i skriande behov av arbetskraft och den egna befolkningen inte räckte till.

Handla billigt kan också vara ett sätt att utnyttja människor i andra delar av världen. Kläder som har sytts under urusla arbetsförhållanden har inte varit något problem för oss. Bara man slipper veta hur saker produceras kan man handla billigt utan dåligt samvete. Kvinnor och barn som för usla löner jobbar under slavliknande förhållanden.

Så Cameron, Åkesson och alla ni andra som anser att vi inte kan ställa upp för andra människor, rannsaka er själva. Fråga er själv hur mycket vi européer har tjänat på Indien, Kina, Iran, Sudan m.fl. Jag tror att ju mer pengar man har desto snålare blir man. Efter hand som pengahögen växer så minskar empatin och humanismen.

Earth Hour, en manifestation eller ett sätt att döva samvetet?

Manifestationer kan vara bra men ofta är det bara ett slag i luften. Då kan det vara bra med något mer handlingskraftigt. När det gäller Earth Hour så brukar jag aldrig släcka ljuset eftersom jag känner att det inte leder till någonting. Jag undrar om alla dessa människor som släcker sina lampor har en aning om vad det betyder, vad vi behöver göra och hur mycket det kan komma att kosta oss.

Vi har förstört miljön så pass mycket att det krävs rejäla insatser för att hejda den accelererande växthuseffekten, i synnerhet då för västvärlden. Vi har hållit på i 100 år att ohejdat förpestat luften, vattnet och marken och på det sättet skaffat oss en materiell välfärd. Då kan vi inte kräva att de länder som först nu börjar att få igång sin industri m.m. också ska bromsa in.

Ett sätt att motverka utsläppen av kolväten är att köra mindre bil. Där ska bränsleskatten göra att vi minskar på våra resor. Höga bensinpriser är det inte alla som accepterar. Man kan ju köra eco-körning men hur många gör det? Jag ser så många som kör i full fart och sedan bromsar bort en massa bensin.

Ett annat är att byta ut kolkraftverk, oljekraftverk och kärnkraftverk mot till exempel vindkraft. Tyvärr är det många som stör sig på vindkraftverken, till och med när de är långt ute till havs, och protesterar.

Ett tredje är att skippa den där Thailandresan eller USA-resan. Flygplanen är en av de största miljöbovarna. Hur många byter ut en sådan resa mot en tågresa till till exempel Spanien eller Italien?

Köttet som fraktas från Brasilien till Sverige och är fodrade på bönor som odlas på marker vilka tidigare har varit regnskog. Vägarna som har dragits igenom regnskogen för att man ska kunna tillgodose en allt större marknad.

Detta är bara en del av vad som måste ändras, det som Earth Hour handlar om. Det behövs stora insatser som kräver mycket pengar och att man nog få nagga lite på sin bekvämlighet och höga standard. Undrar om de som släckte lamporna under Earth Hour hade en tanke på det.

Som det är nu handlar det bara om att höja bruttonationalprodukten. Istället blir det enstaka punktinsatser för miljön. Varför? För att vi inte är beredda att betala priset. Varför inte har mer transporter på järnväg? Därför att det blir för dyrt. Det är billigare att låta utländska lastbilschaufförer köra hundratals mil och spy ut kolväten. Lastbilschaufförer som är underbetalda och måste bo i sina lastbilar för att ha råd att jobba.

Istället för att hänga på ett jippo försöker jag så mycket som möjligt leva klimatsmart. Jag köper så mycket närproducerat som möjligt, försöker tillämpa eco-körning så långt det går. Undviker att köpa nya prylar hela tiden, min mobil är ett skämt men den fungerar till det jag behöver. Återanvänder så mycket som går och kastar så lite som möjligt. Det är några exempel på att jag vägrar hänga på slit och slängmentaliteten.

Analytical thinker eller hur det är att vara introvert.

Att känna sig udda och missförstådd är inte alltid så lätt. Får man möjlighet att lära känna sig själv, genom t.ex. någon personlighetstest, blir det lättare att förhålla sig till andra människor istället för att som det har varit tidigare, krypa undan och känna sig som en kuf. Jag gör visserligen det fortfarande men i betydligt mindre grad.

Jag har gjort ett par personlighetstester och båda har visat samma sak: att jag är introvert. Ordet introvert har för mig tidigare betytt att man sluter sig inom sig själv och knappast har någon kontakt utåt. Till viss del stämmer det på mig men i många sammanhang kan jag vara mycket utåtriktad och pratsam. Särskilt när man inte är så många och när jag har någon typ av ledarroll.

När jag var barn hade jag en del märkliga idéer som att i en liten skog som fanns intill vårt hus bygga vägar och broar. Jag hade en idé i huvudet som jag ville förverkliga och ibland fick jag någon med på projektet men den eller de tröttnade snabbt.

Jag har ett rikt inre liv och det trivs jag med men tycker också om sällskap och skulle vilja dela mina tankar med andra. Det är inte så ofta jag träffar människor som jag kan diskutera med. Jag kan ingenting om att renovera hus, tapetsera eller andra praktiska saker (förtom att laga mat förstås) utan det är mer teoretiska resonemang som är min grej och det gör att jag många gånger känner mig utanför och missförstådd. Jag är problemlösare och har svårt att låta något vara fel och det kan kanske verka konstigt för andra. 

Att jag är introvert orsakar en del praktiska problem, t.ex. att prata för mig, dvs göra reklam för mig själv, att be om hjälp och göra min röst hörd. När det är många som pratar samtidigt i ett rum tappar jag fokus och försvinner in i min egen värld. Detsamma är det när någon pratar snabbt och intensivt. Jag behöver betänketid när jag ska prata, väga in olika saker, innan jag kan säga något och då hinner andra före eller har börjat prata om andra saker.

Jag har många funderingar och tankar och oftast väger jag dem på guldvåg innan jag öppnar munnen. Skulle jag säga något innan jag har tänkt igenom det ordentligt händer det att jag ångrar det jag har sagt. Inte för att jag har sagt något fel utan för att jag tycker att det inte är riktigt genomtänkt. 

Facebook och Twitter passar mig bra för där har jag en chans att uttrycka mig efter att ha tänkt igenom det ordentlig. Det är kanske inte alltid som det jag skriver där är så genomtänkt men för det mesta är det i alla fall så. När jag ska skriva mail eller ringa så funderar jag ofta så länge att det aldrig blir av. Även om jag trivs med att vara introvert önskar jag att jag hade varit lite mer extrovert. Jag har försökt men det har aldrig fungerat. Jag kan inte vara någon annan än mig själv.