Drömyrket lärare.

Skoltiden

När jag gick i högskolan var guidningen av eleverna fullkomligt värdelös. Själv var jag en förvirrad tonåring och visste inte vart jag skulle ta vägen. I skolan var jag en medelmåtta utom i de praktiska ämnena där jag var helt ute och cyklade. Ändå trodde jag att arbetslivet var det enda som kunde erbjudas mig. Vad jag kommer ihåg var det ingen som på något som helst vis visade på något annat alternativ. Efter en del krångel halkade jag in på verkstadsarbete, fullkomligt vansinnigt med tanke på mina brister i praktiska ämnen.

Verkstadsarbetaren

Så småningom kände jag att det inte var något för mig att stå i en industrilokal och jobba på ackord. Umgänget med mina arbetskamrater var inte heller så roligt. Jag kände mig isolerad och ganska udda.

Jag brukade låna böcker på biblioteket för att läsa lite om astronomi och matematik. Det var två ämnen som var roliga och det hade jag även tyckt när jag var barn. Jag tog mod till mig och började plugga och lyckades ordna så jag kunde söka in på universitetet. Det blev matematikerlinjen i Lund, fortfarande utan en aning om varför förutom att själva ämnet var kul.

Innan jag sökte in på universitetet gjorde jag högskoleprovet och fick 1,2. Inte lysande men heller inte dåligt. Den första tiden på universitetet var jobbiga, dels för att jag hade flyttat 70 mil men också att mina förkunskaper var för dåliga. Det skulle visa sig tydligar när jag började läsa fysik. Jag är i alla fall inte den som ger upp i första taget utan kämpade på och skrev mina tentor och läste vidare.

Den blivande läraren

Vad ville jag med mina studier? Det var två alternativ som kändes realistiska i mitt fall, det ena var lärare och det andra ingenjör. Vad som kändes mest lockande var läraryrket och då ämneslärare på gymnasiet. Lön var inget som jag ens hade en tanke på. Det viktiga var att jag fick jobba med människor och att lära andra om matematik och fysik var lite av en dröm.

Skolans misslyckande

Dröm och verklighet är två helt olika saker. Idag tycks pedagogiken vara satt på undantag. Nu gäller det att smöra för föräldrarna, det fria skolvalet och alla lycksökande friskolor är orsaken till detta. Kraven på skolorna att så många som möjligt ska bli godkända samtidigt som personaltätheten på skolorna minskas gör att resurser sätts in på brandkårsutryckningar när det visar sig att många inte uppnår uppsatta mål. Det begränsar pedagogiken till att handla om att hitta vägar för att få dessa elever godkända.

Eleverna ska betygsättas i allt yngre ålder vilket gör att lärarnas tid mer och mer används till att skriva omdömen istället för att använda sin tid till att inspirera eleverna. Nationella proven i sexan och nian som dessutom har utökats gör att mycket tid går åt själva förberedelserna inför proven. Dessutom ska pedagogerna sitta hemma och rätta dessa prov istället för att vara i klassrummet och vikarier sätts in.

Viktigast att hålla budgeten

Budgetar ska hållas, personal minskas och klasserna blir större. Eleverna lämnas mer åt sitt öde i stora skolor och risken för mobbing och utanförskap ökar. Jag tror på att det är bra om det är många vuxna i skolan, barnen behöver det för att känna trygghet och för att lära sig vad som är rätt och vad som är fel. I synnerhet som det är många som lever i dysfunktionella familjer, familjehem och med skilda föräldrar.

Slutligen lite om högskoleprovet och skriverierna om att det skulle vara lätt att komma in på lärarutbildningen eftersom det räcker med 0,1 på högskoleprovet. Det kan vara ett skrämselskott för utbildningsministern men med tanke på hans sätt att resonera så skyller han säkert det på tidigare regeringar. I min utbildning ingick bland annat att kunna lösa differentialekvationer och att använda Gauss lag och då räcker det inte med 0,1.