Man skulle kanske resa till Mars.

1969 landade de första människorna på månen. Det andades en stor optimism om vad människan kunde åstadkomma. Några månfärder till blev det men så tog det slut 1972. Sedan dess har det skickats ut mängder med satelliter för kommunikation och för att utforska universum. Rymdstationer har byggts. Andra länder än USA och Ryssland har börjat med rymdfärder. Ändå har vi inte tagit oss längre ut i rymden. Optimismen har minskat när det gäller förhoppningen att till exempel resa till Mars.

Ska man ge sig på en sådan lång färd måste man veta hur människor fungerar i ett begränsat utrymme, utan gravitation och få det att fungera med näring, syre, urin och avföring. Saker som vanligtvis inte är något större problem men som i till exempel en rymdraket kräver speciella åtgärder. Urin kan man till exempel utvinna vatten ur.

Man har tränat på att leva under sådana här förhållanden under lång tid. Astronauter har befunnit sig länge rymden och man har låtit människor tillbringat lång tid tillsammans i ett begränsat utrymme.

En rymdfärd till vår grannplanet har hittills känt avlägset. Resan tar lång tid och man kan inte resa tillbaka efter några dagar eller veckor eftersom planeterna rör sig i olika banor och olika hastighet. Man har räknat med att bli tvungen att stanna kvar på Mars i ett år innan det är möjligt att resa tillbaka, sammanlagt ett projekt på två år.

Nu har någon eller några kommit med idén att man inte bryr sig om att resa hem igen, alltså att kolonisera planeten. Då ändras förutsättningarna en hel del och färden ligger närmare i tiden. Det är nu planerat att börja kolonisera Mars 2023. Jag länkar här till en bra artikel i IDG.se som också har en presentationsfilm om projektet Mars One.

Svenskarna som vill bli historiska.

Jag är långt ifrån någon expert på rymdfart men det är roligt att leka med tanken på vad som krävs för ett sådant här äventyr. Jag tror inte att det blir av men jag har haft fel många gånger tidigare så vem vet. Själva rymdresan är ett problem för sig med tanke på avståndet och den tid det tar (det är ingen månresa direkt).

När de kommer fram till Mars och har överlevt landningen så hamnar de i ett ökenlandskap där det ofta blåser enorma stormar. Luften går inte att andas, det är en tunn luft som mest består av koldioxid.  Vatten finns bara fruset i marken och vid polerna. Man bombarderas ständigt av farlig strålning från rymden som på Jorden stöts bort tack vara vår planets magnetfält. Temperaturen är oftast långt under 0°. Man tvingas att leva den mesta tiden inomhus där vatten, användbar luft, mat med mera måste produceras.

Det går inte att tröttna på vistelsen och vilja åka hem. Man tvingas att tillsammans med några få personer tillbringa år efter år utan att sola, bada, lyssna på fåglar etc etc. Jag har svårt att tänka mig att det ska fungera. Fast vi hade inte varit där vi är i dag utan tokiga idéer, tankar och projekt.

Tur för oss att det finns de som tvingas jobba billigt.

Sverige är ett välmående land. Visst, det finns de som lever i marginalen och har det svårt men jämfört med större delen av världen har vi det bra. Hur kan det komma sig? Ja, dels har vi levt i fred i 200 år och haft en lång demokratisk utveckling. Det låter ju bra och vi kan slå oss för bröstet och tycka att vi ändå på egen hand har lyckats bra. Politiska reformer och facklig kamp har gjort att vi kan leva och bo bra.

Nu är inte det hela sanningen utan vi lever och har också levt gott på att utnyttja människor i den fattigare delen av världen. Man glömmer lätt att mycket av det vi använder hade varit mycket dyrare om vi själva, andra delar av Europa eller Nordamerika hade tillverkat och monterat ihop det. När jag tittar på baksidan av min nyinköpta iPhone står det att den är monterad Kina. Byxorna jag har på mig är tillverkade i Bangladesh. Min GPS är tillverkad i Kina. Ja, listan kan göras lång.

När jag var barn och tidigare var allt man behövde dyrt, många fick till exempel ärva syskonens kläder. Det berodde mest på att de flesta svenskar var lågavlönade. Facklig kamp höjde sedan lönerna och politiska reformer stärkte kassan ännu mer med bland annat barnbidrag och bostadsbidrag. Detta gjorde naturligtvis att varorna blev ännu dyrare.

Så småningom började billiga kläder tillverkade i Asien säljas och folk fick möjlighet att handla mer kläder. Naturligtvis var det bra att kunna handla kläder lite oftare än man kunde tidigare men baksidorna av det skulle snart visa sig. Så gott som hela tekoindustrin i Sverige fick läggas ner. Dessutom kände nästan ingen till under vilka villkor de som tillverkade kläderna levde.

Det visade sig att industrierna använde barnarbetare och kvinnor som hade usla arbetsförhållande. Vi blundade och fortsatte att berika oss på deras bekostnad. Efter det har industrin letat efter billig arbetskraft för att västvärlden skulle kunna handla billigt trots höga löner och att industriägarna ska kunna bli rikare och rikare.

Gruvindustrin, leksaksindustrin, skoindustrin m.fl. har följt i spåren av tekoindustrin. Mycket av det som vi använder dagligen skulle vi få svårt att få ihop pengar till om de som tillverkar varorna krävde och fick samma drägliga liv som vi. Det är till och med så att företagen nu börjar vända Kina ryggen eftersom kinesernas standard ökar och därmed lönekostnaden.

I en tidning stod det inför jul att tomtens verkstad ligger i Sydostasien. Så är det. Vi kan ha köpfest på andra människors slit. I dag lappar vi inte kläder eller lagar saker, det är enklare att köpa nytt. Vi handlar billigt kött från djur uppfodrade på billiga sojabönor. Att man skövlar regnskog i bland annat Brasilien, vad bryr vi oss om det. Det är ju inte här. Det som är långt borta behöver man inte bry sig om, även om det i längden berör också oss.

Det som är långt fram i den behöver man inte heller bry sig om. Antalet länder där man kan utnyttja människor som billig arbetskraft kommer att minska och en dag är köpfesten slut. Miljön och naturen har kanske ändå tagit så mycket stryk av våra krav på att hela tiden ha billigt och nytt.