Man skulle kanske resa till Mars.

1969 landade de första människorna på månen. Det andades en stor optimism om vad människan kunde åstadkomma. Några månfärder till blev det men så tog det slut 1972. Sedan dess har det skickats ut mängder med satelliter för kommunikation och för att utforska universum. Rymdstationer har byggts. Andra länder än USA och Ryssland har börjat med rymdfärder. Ändå har vi inte tagit oss längre ut i rymden. Optimismen har minskat när det gäller förhoppningen att till exempel resa till Mars.

Ska man ge sig på en sådan lång färd måste man veta hur människor fungerar i ett begränsat utrymme, utan gravitation och få det att fungera med näring, syre, urin och avföring. Saker som vanligtvis inte är något större problem men som i till exempel en rymdraket kräver speciella åtgärder. Urin kan man till exempel utvinna vatten ur.

Man har tränat på att leva under sådana här förhållanden under lång tid. Astronauter har befunnit sig länge rymden och man har låtit människor tillbringat lång tid tillsammans i ett begränsat utrymme.

En rymdfärd till vår grannplanet har hittills känt avlägset. Resan tar lång tid och man kan inte resa tillbaka efter några dagar eller veckor eftersom planeterna rör sig i olika banor och olika hastighet. Man har räknat med att bli tvungen att stanna kvar på Mars i ett år innan det är möjligt att resa tillbaka, sammanlagt ett projekt på två år.

Nu har någon eller några kommit med idén att man inte bryr sig om att resa hem igen, alltså att kolonisera planeten. Då ändras förutsättningarna en hel del och färden ligger närmare i tiden. Det är nu planerat att börja kolonisera Mars 2023. Jag länkar här till en bra artikel i IDG.se som också har en presentationsfilm om projektet Mars One.

Svenskarna som vill bli historiska.

Jag är långt ifrån någon expert på rymdfart men det är roligt att leka med tanken på vad som krävs för ett sådant här äventyr. Jag tror inte att det blir av men jag har haft fel många gånger tidigare så vem vet. Själva rymdresan är ett problem för sig med tanke på avståndet och den tid det tar (det är ingen månresa direkt).

När de kommer fram till Mars och har överlevt landningen så hamnar de i ett ökenlandskap där det ofta blåser enorma stormar. Luften går inte att andas, det är en tunn luft som mest består av koldioxid.  Vatten finns bara fruset i marken och vid polerna. Man bombarderas ständigt av farlig strålning från rymden som på Jorden stöts bort tack vara vår planets magnetfält. Temperaturen är oftast långt under 0°. Man tvingas att leva den mesta tiden inomhus där vatten, användbar luft, mat med mera måste produceras.

Det går inte att tröttna på vistelsen och vilja åka hem. Man tvingas att tillsammans med några få personer tillbringa år efter år utan att sola, bada, lyssna på fåglar etc etc. Jag har svårt att tänka mig att det ska fungera. Fast vi hade inte varit där vi är i dag utan tokiga idéer, tankar och projekt.