Efter att ryssarna hade varit först med det mesta när det gäller rymdflyg, Sputnik, Gagarin, rymdpromenader osv bestämde sig amerikanarna för att satsa på månfärder. John F Kennedy sa i ett tal 1962: We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.
Apolloprogrammet startades och det var många livesändningar och reportage om detta på TV. För mig som var barn vid den här tiden, tioårsåldern, var detta otroligt spännande. De skulle testa månlandaren, runda månen och annat innan den riktiga månresan skulle ske.
Jag satt andäktigt vid teven och följde alla sändningar och när själva månlandningen skedde och Niel Armstrong sade sina berömda ord när han satte sin fot på månytan:That's one small step for (a) man, one giant leap for mankind var det nästan som att Jesus hade uppenbarat sig.
Efter detta skedde flera månlandningar och det allmänna intresset svalnade förutom då Apollo 13 som hade kunnat sluta i en katastrof. Känslan var i alla fall att nu var allt möjligt och att det inte skulle dröja länge förrän planeten Mars skulle besökas.
Rymdforskningen tog en annan vändning och både ryssar och amerikaner satsade på rymdstationer, Spacelab, Mir och nu senaste den internationella rymdstationen ISS. Obemannade rymdresor för att placera ut olika typer av teleskop, bland annat Hubble telescope, landning av satelliter på olika himlakroppar som Saturnus måne Titan och kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko.
Hur blir det nu med Mars? Obemannade rymdresor är mycket billigare än bemannade så planeten har kunnat undersökas väldigt mycket. För människor är en resa dit en mycket mer komplicerad historia.
Venus ligger visserligen närmare men atmosfärtrycket, värmen och atmosfären gör det näst intill omöjligt att vistas där. Mars däremot har betydligt bättre livsförhållanden, väldigt kallt och en väldigt tunn atmosfär som till största del består av koldioxid men är det bästa alternativet för att kunna besöka.
Mars befinner sig ca 150 gånger längre bort än månen och det är ändå när planeten befinner sig närmast jorden. Med dagens teknik skulle det ta 6 till 8 månader att resa dit. Med tanke på den långa restiden krävs speciella förberedelser och utrymmen för astronauterna. Man måste ha tillräckligt mycket mat, träningsredskap (man befinner sig hela tiden i tyngdlöst tillstånd så musklerna förtvinas), och andra utrymmen för att man ska kunna stå ut så lång tid.
När man väl kommer till Mars får man sedan vänta i ca ett år på att planeterna är i gynnsamt läge igen för att få en så kort resa som möjligt tillbaka. Dessutom måste man ha bränsle för att ta sig tillbaka. Det här är bara några av svårigheterna som gör att det nog får vänta tills förutsättningarna är bättre. Det finns tankar om att använda t.ex. jonmotorer som idag ibland används till obemannade rymdfärder och då skulle färden ta 39 dagar vilket är mer praktiskt än ett halvår.
Det finns ett projekt som heter Mars One där tanken är att kolonisera planeten. Den första resan ska ske år 2031 och sedan ska flera resor ske. Här är tanken att människor ska bo på Mars och inte ha möjlighet att resa tillbaka. Jag är tveksam till den idén av många orsaker. Bland annat för hur de barn som föds där tvinas leva instängda hela sitt liv och alltid ha rymddräkter på sig när de är ute. Jag är också tveksam till att man bygger en raket på jorden som är tillräckligt stor för att människor ska kunna tillbringa ett halvår i den istället för att bygga den i rymden som de gjorde med ISS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar