En röd tråd i mitt liv tycks ha varit att jag entusiastiskt startar projekt men rätt snart tröttnar och ger upp. Så var det när jag var barn och det har fortsatt i vuxen ålder. Ett av de projekten är att träna. En gång satte jag igång med styrketräning men det varade inte så länge utan ersattes av nästa kortvariga projekt som var yoga.
Konditionsträning i form av löpning har varit återkommande kortvariga projekt. Det har börjat med att jag har kört hårt från början och den taktiken har gjort att jag har gett upp. En orsak är också att jag alltid har satsat på sådant här själv. Det har så småningom visat sig vara dödfött.
En vändpunkt infann sig för ca 10 år sedan då en kollega på mitt jobb kom och frågade om jag skulle vara med och springa Lundaloppet. Erfarenheter av tidigare misslyckande och det faktum att min kondition var riktigt urusel sa jag nej. Han gav inte upp utan sa att det hade varit kul om jag var med vilket gjorde att jag ändå bestämde mig för att delta.
Lundaloppet består bland annat av ett femkilometers och ett tiokilometerslopp så jag bestämde mig för det kortare. Jag satte igång och träna med ett mål framför ögonen och då fungerade det. Jag var med på loppet och tyckte det var kul så jag bestämde mig för att fortsätta träna och springa fler lopp.
Träningen gjorde att jag mådde bättre men ett problem dök upp och det var vintrarna. När det är kallt och snö är det inte så roligt att ge sig ut i motionsspåren och dessutom blir det halt och besvärligt vilket orsakade en flera månaders paus från träningen. Detta gjorde att jag fick börja om varje vår och det kändes väldigt tungt.
Jag brukar titta på Vasaloppet, Stockholm Maraton och andra folkfester på TV och känt att det hade varit kul att vara med på något sådant. Några av mina kolleger bestämde sig för ett par år sedan att åka Vasaloppet och de andra tävlingarna i en svensk klassiker. Det inspirerade mig och jag önskade att kunna var med om något liknande.
Tidigt sommaren 2017 sa en kollega till mig att vi borde springa Berlin Marathon. Jag tyckte det var en galen idé men han sa att det ska vara ett av de lättaste maratonloppen så jag sa: Ja, det skulle vi kunna göra. Han anmälde oss och några till men man hade inte en garanterad plats utan det skedde lottning. Under hela hösten tränade jag flitigt men hoppades ändå att vi inte skulle få någon plats. Beskedet kom och vi fick alla delta i loppet.
Det blev en rätt mild vinter så jag kunde träna hela tiden men ett annat problem dök upp och det var en knöl i ljumsken. När jag sedan sprang längre sträckor fick jag ont där vilket gjorde att tvivlet ökade att jag skulle kunna genomföra maratonloppet. Jag hade i alla fall tre mål och det var: 1. Att komma till start, 2. Att genomföra loppet, 3. Att klara mig under sex timmar.
Att sedan stå på startområdet tillsammans med tusentals andra glada människor var en häftig upplevelse. Efter ungefär halva loppet fick jag problem med ljumskbråcket och stela ben så jag fick springa lite styltigt och ibland gå, Hur som helst var det en kul upplevelse så jag bestämde mig för att göra om det.
Jag anmälde mig till nästa års Berlin Marathon men tyvärr blir det bara jag den här gången. De övriga som var med senast har andra planer. Jag har fått mitt ljumskbråck opererat och är bättre tränad den här vintern än förra. Jag vet bättre nu vad om behöver tränas inför ett långlopp. Det är konditionen, snabbheten och uthålligheten. Dessutom lite styrketräning. Jag ser fram emot Berlin Marathon 2018. Förhoppningsvis en tid runt fem timmar.
Ett stort tack till Anders E och Jan E som fick mig att komma igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar