Jag försöker vara så ärlig som möjligt på min blogg. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det är svårt att veta hur långt man kan gå i sin ärlighet på sådana offentliga platser som facebook, twitter och blogg. Jag har fått en del positiv respons på min ärlighet på facebook men också kritik. Jag är ingen stålman och har också fått min dos av smällar av livet och får det fortfarande. En del av det vill jag få utlopp för och en mycket liten del har jag skrivit om på facebook men det har blivit mer på bloggen. Min blogg kan vem som helst läsa men jag är ganska säker på att den inte läses av folk som är under 18 år och därför kan jag här berätta mer om sorg, besvikelser och andra känslor än på facebook eller twitter.
Det är ett aktivt val människor gör när de bestämmer sig för att läsa min blogg. Ändå kan jag känna att jag bjuder för mycket av mig själv. Jag kan till exempel dagen efter tänka att jag inte skulle ha skrivit så för hur kommer folk att då tänka om mig? Visar jag mig svag och kommer folk då att tycka att jag är en vekling eller att jag inte har förstånd att avstå från att blotta mig så? Jag vet inte men jag tycker snarare att det stärker min självkänsla och människor som känner mig vet att jag är ganska hårdhudad och klarar det mesta. Det är kanske naivt att bjuda på den ärligheten men då får jag väl vara naiv.
Jag hörde en dag ett radioprogram där de bland annat pratade om att vi är så rädda i Sverige för att visa sorg och att vi försöker skydda barnen från det hemska som kan hända. Gråt inte, det är inte så farligt. Såja, allt blir bra - gråt inte. Jag tror att det är bra att kunna visa barnen att man som vuxen blir ledsen för det ger dem också rätt att bli det. Jag tror inte att jag skyddar några barn genom att visa upp en falsk bild av att jag mår toppen jämt, för det är inte mänskligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar