Friidrott är roligt att både titta på och själv utöva.

I sommar är det OS i London och det jag ser fram emot mest då är friidrotten. Tyvärr har de bästa svenska friidrottarna slutat idrottat på grund av olika problem. Det är Linus Törnblad och Christian Olsson. Herrarnas höjdhopp var en av höjdpunkterna vid friidrottstävlingarna men nu är det nog slut med det ett tag. Vad har man då att hoppas på? Emma Green Tregaro är kanske ett hopp även om hon är ojämn. Carolina Klüft ska antagligen hoppa längd men hon ser inte ut att vara något att hoppas på när det gäller medaljer och framskjutna platser. Susanna Kallur hade varit roligt att se i 100 m häck men det är fortfarande tveksamt om det blir något deltagande för henne i OS eller överhuvudtaget i någon tävling alls denna sommar.

Jag såg lite av ett TV-program om OS i Stockholm 1912. Där såg man hur mycket material, teknik och annat har betytt mycket för hur snabbt man kan springa, hur högt man kan hoppa, hur långt man kan hoppa osv. Löparbanorna har till exempel förbättrats väldigt mycket. I höjdhopp har tekniken förbättrats gång på gång vilket har gjort att man har kunnat hoppa högre och högre. I början var det inte så mycket teknik alls utan man sprang mot ribban och hoppade över så gott man kunde. Så småningom började man saxa över och efter det kom dykstilen. 1968 kom den teknik som används idag, floppstilen. Jag kom ihåg när det användes första gången och eftersom man var van vid dykstilen så såg det väldigt konstigt ut. Amerikanen Dick Fosbury hoppade med ryggen mot ribban och vann höjdhoppstävlingen vid OS.

Jag höll själv på med lite friidrott när jag gick i skolan eftersom det inte fungerade med fotboll eller ishockey för min del. Att träna ishockey fanns det nästan aldrig tid till eftersom det gick åt så mycket tid till att sköta hockeyplanen. De vuxna brydde sig inte alls om att vi skulle få någon meningsfull fritid så det fick vi ordna själva. Längdhopp tyckte jag var kul men slutade efter ett tag med det eftersom vi aldrig fick lära oss det ordentligt av någon som kunde längdhopp. Det är inte bara att springa och hoppa utan det är också en del teknik.Höjdhopp försökte jag mig på men klarade aldrig av dykstilen. Hade floppstilen funnits då så tror jag det hade gått bättre eftersom det känns naturligare att hoppa på det viset.

När jag gick på högstadiet provade jag på stavhopp. Det tyckte jag var jättekul och tekniken för att med staven hoppa upp och sedan vrida sig runt i luften kom naturligt. Vi var några killar som ibland gick iväg till idrottsplatsen, plockade fram grejerna och försökte hoppa så högt som möjligt. Det var visserligen bara stålstavar men det var roligt ändå. Precis som tidigare fanns det ingen vuxenvärld som brydde sig om att ta vara på vårat intresse. När den årliga friidrottstävlingen på skolan skulle gå av stapeln anmälde jag mig till 100 m och stavhopp. I 100 m-tävlingen kom jag trea och i stavhoppet kom jag tvåa trots att jag under tävlingen hade fått feber och blev sjukare och sjukare under stavhoppet så på slutet visste jag knappt att jag hoppade.