Det kan inte vara lätt att vara tonåring.

Det är intressant att reflektera över vilken skillnad det är på killar och tjejer i tonåren. Tonårstjejer kan hålla på med håret på vandra, kramas och visa andra vänskapsyttringar. Killar däremot undviker kroppskontakt utom när det gäller att brottas, knuffas, snärta till varandra i huvudet m.m. Man kan ju undra vad det beror på. Killarna utvecklas senare än tjejerna men även vuxna män har många gånger svårt bara att kramas. Kan det vara en rädsla för att betraktas som homosexuell? Man upplever att unga killar verkar vara rädda för det. Möjligtvis är det en traditions- och kulturfråga från det gamla bondesverige.

Jag kommer att tänka på en kul grej som hände när jag skulle börja på högstadiet. Min mor brukade säga att franska är ett vackert språk. Det gjorde att jag valde just franska som andraspråk. När jag kom till min första lektion visade det sig att jag var ensam kille bland en massa tjejer. Jag kände mig som om en stålkastare hade riktats mot mig och efter den lektionen vägrade jag att gå dit igen. Jag satte mig så på tvären att mina föräldrar blev tvungna att övertyga skolan om att jag skulle läsa tyska. Jag har svårt att idag förstå att det var samme person som sitter och skriver detta som inte vågade stå för beslutet att läsa franska.

Apropå det jag skrev på bloggen igår så såg jag idag en dokumentärfilm om förintelsen. Trots att jag har läst mycket om det och sett program på TV så slog det mig att samma tankar som fanns då fortfarande finns idag. Det är skrämmande likheter och om det inte förs en ansvarsfull demokratisk politik och om vi inte bekämpar dessa idéer så kommer vi att gå in i en mörk tid. Det finns vissa tendenser i Europa att gå dessa vansinnigheter till mötes. Jag tycker att vi ska vara mer vidsynta och mindre misstänksamma. Det är som Dr. Martin Luther King har sagt: Jag väljer kärleken för hatet måste vara för tungt att bära på.