Symfonirock och annan musik.

Det får bli lite om musik i dagens blogg. Jag lyssnade igår på Pink Floyds låt "Shine on you crazy diamond" från LP-skiva "Wish you where here". Den är ca 26 minuter lång där skivan börjar med första halvan av låten och slutar med andra halvan med andra låtar mellan. Det är 26 minuter vacker musik av skickliga musiker. Vid den tiden, första halvan av 70-talet, härjade den så kallade symfonirocken. Det var rockband som spelade långa och ganska komplicerade låtar, inspirerade av klassiska kompositörer t.ex. Yes och Genesis.

Det kom senare en reaktion på denna musik då punken slog igenom med enkla låtar, ett fåtal ackord och ruffigare musik. På något vis hade rocken hittat tillbaka till grunden som den var då The Beatles startade spela. Jag lyssnade knappt något på symfonirock på den tiden. För mig var det David Bowie, Roxy Music och den svenska proggen som gällde fram till jag fick höra Sex Pistols och The Clash. Pink Floyd upptäckte jag några år senare, ungefär vid samma tid som de gav ut sin skiva The Wall.

När jag nu lyssnade på "Shine on you crazy diamond" fick jag tanken att, görs det någon sådan musik idag? Jag upplever att musiken de senaste åren enbart har varit hit-inriktad. Det är lite synd om det inte finns utrymme för sådan musik längre. Det kanske finns men att jag inte har upptäckt det.

Pink Floyds musik var under en tid mycket melodisk men innan dess var den mer experimentell. Experimentell musik kan också vara skönt att höra på ibland. Stravinskijs Våroffer och Petruchka lyssnar jag ibland på för att njuta av taktändringar och andra finesser. Annars blir det mycket rock´n roll i form av punk, hårdrock, rockabilly m.m. I den klassiska musiken finn det en hel del som också får strila in i mina öron, barockmusik till exempel eller Beethoven som jag är en stor fan av.