En bok som gav upphov till tankar om barnens villkor.

Jag har i helgen som har varit läst en bok som heter "kärlek och stålull" av Lisbeth Pipping. Där berättar hon hur det var att växa upp tillsammans med två småsystrar hos deras utvecklingsstörda mamma. Pappan försvann tidigt och med det försämrades flickornas levnadsvillkor kraftigt. Lisbeth fick bli mamma åt sina systrar och åt deras mamma. Dessutom blev hon misshandlad, förolämpad och mycket annat av mamman. Skolan blev ett helvete med en småskolefröken som tillät mobbing och trakasserier av Lisbeth. Socialförvaltningen blev inkopplad men därifrån var stödet minimalt.

Det var en skrämmande läsning som gjorde mig arg och ledsen. Två särskilda slutsatser kunde jag göra efter att ha läst boken. Det ena är att man inte alltid ska ha åsikter om saker eftersom det kan vara väldigt komplicerade fall. Lisbeth skriver i boken om ett fall i Oskarshamn som togs upp i "Uppdrag granskning" vilket upprörde folk även om många kanske inte kände till hela sanningen. Det andra är att barn måste få vara barn och att vi alla har ett ansvar att de får vara det.

Jag har en känsla av att samhället går mot ett mer och mer materialistiskt sätt att leva. Det tjatas av politiker att vi ska jobba mer och att vi kanske ska jobba längre upp i åldern. Aldrig pratas det om de mjuka värdena, de som är de viktigaste. Till exempel att umgås mer med barnen, att intressera sig mer för sina barn, inte bara låta datorn vara deras barnvakt eller låta dem vara ute utan att veta var de är och vad de gör.

I skolorna ska det sparas pengar till vuxenstöd så folk får mer pengar för att leva ett mer materialistiskt liv. Pengar sparas också för att ge pengar till friskolekoncerner som placerar dem i lågskatteländer. Fritidsverksamheten sparas det också in på.

Barn behöver kärlek, uppmärksamhet och tillit men många får inte det. Barn till missbrukande föräldrar, till dysfunktionella föräldrar, sönderstressade föräldrar m.m. Barn hamnar på stödboende med de komplikationer som det kan innebära. Då är det viktigt att det finns stöd av andra vuxna.

Lisbeth växte upp på 60- och 70-talet, då det var en tid med stora förändringar men inte så mycket kunskap om människors levnadsvillkor. Skulle det kunna ske något sådant idag? Kanske och i så fall måste vi, för barnens skull, vara uppmärksamma och reagera men med förnuft så inte någon oskyldig råkar illa ut. Sådant är svårt att avgöra men jag hoppas för allt i världen att ingen behöver leva ett så fruktansvärt liv som Lisbeth gjorde. Då behövs resurser till vuxenstöd som politikerna idag så gärna sparar in på. Kravlöshet är inte heller att stötta barnen till att bli hela människor.