Den meningslösa vandaliseringen.

När man läser Sydsvenska Dagbladet idag får man läsa att ett tiotal ungdomar mellan 15 - 18 år har vandaliserat centrumkiosken i Södra Sandby. Ett par frågor dyker då upp i mitt huvud.

1. Varför hände detta?

2. Vet föräldrarna till dessa ungdomar vad deras telningar gjorde igår kväll?

Lite funderingar runt den första frågan: Har dessa ungdomar några problem? Man kan ju tänka sig att det ligger någon typ av frustration bakom. Kanske brist på sysselsättning. De har kanske inte lärt sig att visa respekt för andras eller gemensam egendom? Kan det vara för spänningen? Eller bara på ren jäkelskap?

Många ungdomar far illa idag på olika sätt, hemförhållanden, skolan, identitetssökande som går snett, och vuxenvärlden tycks lida brist på att hantera detta. Det är märkligt idag när ett visst riksdagsparti kämpar emot att slopa tvångssteriliseringen av de som byter kön men pratar om en kärnfamilj som för många inte finns på grund av skilsmässor, fosterfamilj osv. Det som kanske bara är ett oskyldigt bus i ungdomarnas ögon är ett brott i lagens mening och kan innebära polisingripande och i värsta fall för en del en framtid i kriminell verksamhet.

Det finns idag (vissa skulle kalla det flathet) ett oengagemang hos vuxenvärlden att se till att barnen och ungdomarna inte ska hamna i trubbel och att de inte ska hamna i marginalen av samhället. Man tror att om man bara ger utan att ställa krav så blir det bra. Det finns väl inga barn och ungdomar i världen som får så mycket prylar och bjuds på så mycket resor som de svenska. Ett mindre antal får naturligtvis inte del av detta överflöd.

Skolan och föräldrar blir manipulerade av ungdomar, vid löfte om att skärpa sig så fungerar det en kort period och så är det tillbaka till att ständigt vara försenade, skolka och hålla på och leka på lektioner. Det finns idéer att bryta denna nedåtgående spiral men på grund av ständiga löften så blir dessa idéer aldrig verklighet.

Till detta kommer också ett kortsiktigt tänkande av politiker. Vi har idag en utbildningsminister som hellre tittar bakåt än framåt. Forskningen visar på att skolpolitiken är på fel väg men politikerna går efter eget huvud och tror att gamla metoder är svaret på problemen. Visst behövs det lugn och ro i klassrummen men det blir det inte enbart av att man tar mobiltelefonerna av eleverna utan det behövs mer stöd till de eleverna som börjar tappa taget och då behövs det pengar som politikerna inte vill bidra med. Det är viktigare att de själva, skoldirektörerna och andra höjdare ska ha rejäl ersättning.