Det ljuva sextiotalet och hur viktigt det är att få känna trygghet när man är barn.

När jag först hörde talas om TV-programmet "Stjärnor på slottet" tyckte jag det lät som en pretentiös form av de andra kanalernas dokusåpor. Jag missade därför första omgången men av någon anledning började jag titta på säsong 2 och tyckte det var intressant. I det senaste pratade Johan Rheborg bland annat om sin barndom och den påminde en del om min. Det fick mig att tänka på vilken trygghet jag är uppvuxen med och som många inte får uppleva.

1962 hettade det till rejält mellan USA och Sovjetunionen pga att Chrustjev hade placerat robotar på Kuba. Det var extra nyhetssändningar på TV och risken för krig mellan två kärnvapenmakter var överhängande. Jag var bara sex år då men kunde inte undgå att höra om detta och kände en stor oro. Jag frågade då min pappa om det skulle bli krig och han svarade att det blir det inte. Han kunde ju inte veta det men bara det att han sade att det inte skulle bli något krig lugnade mig.

1967 utbröt krig mellan Israel och några arabiska länder. I den lilla by som vi bodde i fanns på den tiden en kiosk, en livsmedelsaffär och så en liten butik där det såldes lite allt möjligt. När jag och min pappa en solig sommardag gick förbi den lilla butiken satt det löpsedlar från Aftonbladet och Expressen på butiksväggen där det stod om kriget. Jag frågade då honom om han ville att Israel skulle vinna kriget. Hans svar var att han inte höll på någon utan hoppades på fred. Det har fått mig att inte se allt i svart eller vitt.

60-talet var en fantastisk tid. Allt tycktes möjligt och mycket av det som folk kämpade för då tar vi för givet idag. Det gick så bra för Sverige att vi var tvungna att ta hit arbetskraft från andra länder. Vi hade en del invandrare som jobbade i gruvan och det var spännande att träffa dessa människor och få en inblick i deras värld.

Det var en tid med en TV-kanal, svart-vit TV, skivspelare och rullbandspelare. Stödet från de vuxna i frititidsaktiviteter var lika med noll. Vi hade inte så stora pretentioner då och vi levde trots bristen på tekniska grejer rätt gott. Tryggheten var mycket viktigt och jag skulle inte byta ut den mot datorer, iPhones och annat som finns idag.

Musiken var viktig då och det var en tid då rock och pop sköljde över oss. The Beatles var det första jag upptäckte och sedan blev det Rolling Stones, The Kinks, The Who m.fl. En av mina farbröder bodde i Stockholm och han undrade om jag vill hänga med honom dit och se när Beatles uppträdde där. Jag var bara nio år då så det var inte en chans att jag skulle få vara med dit men jag var eld och lågor och ville se idolerna.

Inspirerad av de brittiska rockgrupperna ville jag spela gitarr. Om vi var intresserade av att spela något instrument fick vi i skolan välja på mandolin eller blockflöjt. Mandolin! Vad var det för fjantinstrument? Det var ingen sådan som George Harrison eller John Lennon spelade på så i brist på annat valde jag blockflöjt. Så småningom skickade jag efter en gitarr som jag hittade i någon hobbykatalog. Vi var ju sällan in till stan och vi hade inte så mycket pengar så jag fick aldrig möjlighet att få tag på en ordentlig gitarr. Den jag skickade efter var rätt dålig men jag började i alla fall träna lite ackord på den.

Det fanns ingen som kunde lära mig att spela men jag kom över en bok om gitarrackord så jag lärde mig de viktigaste och lite fingerspel också. Gitarren var så trögspelad att jag till slut gav upp rockstjärnedrömmarna. Jag ska avsluta dagens blogg med att länka en av de låtar som jag tyckte mycket om på den tiden, nämligen The Kinks låt "You really got me". Jag gillade de som var riktigt ruffiga som den, The Whos version av rockklassikern "Summertime Blues" och Beatles "Helter Skelter".