Skolarbete och film

Finns det något sätt att göra eleverna intresserade och delaktiga på lektionerna? Som det är nu verkar det som att betygen är det som får många på högstadiet att jobba och vara uppmärksamma. I vissa fall tycks inte ens det hjälpa, möjligtvis när gymnasieintagningarna börjar och då är det lite väl sent. Naturligtvis är det så att de som har tappat taget tidigt i skolan har svårt för att orka kämpa ikapp. Andra orsaker är hemmiljö, kompisgäng, allmän tonårsförvirring (hormonförändringar och identitetssökande) och funktionsnedsättningar.

Det finns de som påstår att det går att genomföra lektioner som är så intressanta att eleverna får en kunskapstörst. Det tvivlar jag starkt på. 17 ämnen får jag det till som de har i högstadiet. Det är allt från hemkunskap till fysik, en väldig spridning. När jag gick i skolan avskydde jag ämnen som träslöjd och bild. Jag har tummen mitt i handen och kan aldrig i livet tänka mig att det finns någon metod för att jag skulle tycka om de ämnena.

Skolan är ganska fyrkantig och har alltid varit det. Man kan ta en sådan som Albert Einstein. För honom fungerade inte systemet eftersom det inte togs hänsyn till människor som fungerade annorlunda. Systemet tog död på fantasin och det passade inte honom. Som tur var överlevde han det och tack vare en fantastisk fantasiförmåga lyckades han med det som inte andra klarade av.

Jag har tillsammans med min sambo varit på bio idag. Vi har båda läst Twilightserien och ville se den senaste filmen i den serien. Den hade premiär i november men vi tycker inte om när det är för mycket folk så det fick bli nu istället. Den var faktiskt bättre än jag trodde men jag tycker fortfarande inte om vissa skådespelares insatser. Den var tidvis sorglig och det fick mig att tänka på en händelse när jag var barn.

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men jag satt och såg en film på TV med Edvin Adolfsson. Det är en skådespelare som var mycket bra när han levde. Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken film det var men tydligen var den rätt sorglig. Jag satt där och kämpade emot tårarna men när Adolfsson själ grät i filmen kunde jag inte hålla mig längre. Jag sa till min mamma: Nu gråter han så nu gråter jag också. Det kändes väl okej när en man som han kunde gråta och då var det tillåtet för mig också.