Myter och vandringshistorier.

I Dalarna finns två stora morgontidningar, Falu-Kuriren och Dala-Demokraten. Min pappa prenumererade på Dala-Demokraten och min farfar på Falu-kuriren. Vid ett tillfälle i min barndom satt jag hemma hos min farmor och bläddrade i Falu-kuriren och hittade en rolig nyhet. Det var om en kvinna som var i Sälen och åkte skidor. Hon blev plötsligt kissnödig och mitt i en backe drog hon ner byxorna, satte sig på huk och kissade. Plötsligt började skidorna glida iväg och hon kunde inget göra utan gled nedhukad förbi en massa människor som fick rejält roligt.

Många år senare såg jag ett TV-program där folklivsforskaren Bengt af Klintberg var med. Det han pratade om var så intressant så jag köpte en bok som han hade gett ut. Den heter "Råttan i pizzan". I den boken berättar Klintberg om myter och vandringshistorier. Där hittade jag också berättelsen om kvinnan som blev kissnödig i skidbacken. Det är en historia som dyker upp lite då och då och man vet inte om den någonsin har hänt.

Jag tycker det är kul med myter och vandringshistorier och har även läst den andra boken som Klintberg har skrivit "Den stulna njuren". Sådana här historier kallas numera för Klintbergare. Det startas ofta sådana historier om nya saker och händelser, kanske sådant som folk är rädda för. Eftersom jag själv har gått på sådana historier, särskilt när jag var ung, så är jag idag väldigt skeptisk till märkliga saker och händelser som dyker upp. Med internet sprids det ännu mer och alla dessa varningar och påståenden som dyker upp på Facebook är jag mycket tveksam till och försöker hitta någon källa till det vilket jag naturligtvis inte gör för det är alltid någon kompis som har postat det.

Något som är ganska vanligt med dessa berättelser är att det är någon kompis till en kompis till en kompis som har varit med om det. Vissa av dem kan ha någon liten sanningshalt i sig men att det har förändrats på vägen.

När jag gick i skolan fick vi göra ett experiment. Våran fröken viskade något i örat på den förste eleven och så gick det från person till person. När den siste skulle säga det högt var det något helt annat än det som viskades första gången.

Det händer då och då att en vandringshistoria blir till en nyhet i någon tidning och jag kan tänka mig att det idag när till exempel kvällstidningarna ska bräcka varandra och ha nyheter både i papperstidning och i nättidning så är risken större att något sådant blir publicerat som nyhet. Det sitter säkert också skojfriska personer som i brist på annat fantiserar ihop något märkligt, skriver det på en social mötesplats på nätet och så sprids det som ett elakt virus som en sann historia.

Ja, det är kul med myter och vandringshistorier. Ännu roligare är att det finns människor som sväljer allt som skrivs.