Orsaken till att jag tycker om uttrycket Stalin-TV är att det var så styrt på 60 och 70-talet. Barnprogrammen var ofta, särskilt på 70-talet, köpta från DDR och andra kommunistländer. Vi skulle uppfostras av staten så om någon byråkrat tyckte att det var för otäckt så togs det bort. Exempel på det var när Kalle Anka hade krig med Piff och Puff, ett annat var en TV-serie om Huckleberry Finn som också ansågs för våldsam för barnen. Detsamma var det med musikprogrammen, det var hur många program som helst med Gals and Pals, Östen Warnebring, paret Dominique m.m. men Beatles då? Eller Hep Stars?
Hur blev det då? Jo, massor med irriterande reklam. När man hör Mads Mikkelsen prata om alla dagarna för hundrade gången då är jag beredd att kasta ut TV:n. Reklamen är ofta riktigt usel och den bryter av filmer, nyheter och andra program som man vill se ostört.
Själva TV-programmen då? Ja, utbudet är större men ofta är det samma program i en annorlunda skepnad. Flera olika matlagningsprogram, husrenoveringsprogram, amerikanska kriminalserier osv. Många program är rent hjärndödande för en försoffad publik: Big Brother, Bonde söker fru, Sveriges värsta bilförare och ännu fler liknande program. Fotboll, Ishockey och annan sport hamnar i betalTV-kanaler.
Något har blivit bättre. SVT är fortfarande reklamfri tack och lov och där finns fortfarande kvalitetsprogram. Vi har Viasat History som visar mycket bra och upplysande program. Axess är en kanal som kan visa konserter med klassisk musik, något som är näst intill bannlyst i andra kanaler.
Summa summarum: Vi har fått större valfrihet som har lett till mindre valfrihet.
Hej P-O,
SvaraRaderaFin blogg! :)
Tack så mycket Beatrice :)
SvaraRadera