Julen kan vara både glädje och elände.

Den 22 december är det vintersolståndet och därefter blir det ljusare. En dag att se fram emot och att fira. Tyvärr gör man det inte längre utan nu firar man en hittepåhelg, dvs julen. Firandet av vintersolståndet var mycket populärt innan kristendomen fick den geniala idén att påstå att Jesus var född den 25 december för att öka på sin popularitet. Det var egentligen inte det jag tänkte skriva om utan det var lite tankar jag har om julen.

Mina barndoms jular har jag mest positiva minnen av. Julafton var en magisk dag då man vaknade med förväntningar om god mat, kul TV-program och julklappar. Huset var fullt av dofter av julgran, tända ljus och annat juligt. Suget efter julklappar var nästan olidligt men de skulle alltid öppnas efter Kalle Anka. Tiden fram till Kalle Anka gick sakta men när väl programmet började så glömde jag tankarna på att få öppna julklapparna. Det visades så lite tecknat på TV när jag var barn så timmen med en ilsken anka och andra Disneyfigurer gick fort.

Idag betyder julen nästan ingenting för mig. Man plågas med julmusik flera veckor innan, folk trängs i affärerna och det är den sämsta årstiden. Det enda positiva är att det är några extra helgdagar men inte ens det kan man glädja sig åt denna jul, resterande två semesterdagar går åt. Hysteri och kommersialism är vad jag förknippar julen mest med.

Jag vet att folk tycker det är mysigt och man pyntar till den helgen och det är okej för mig men jag tänker också på de som inte kan ha det så mysigt. Hemlösa, ensamma och barn till missbrukare har det svårt under julen och det kan vara värt att tänka på dessa människor när vi njuter av gemenskapen, den goda maten och julklapparna.