Ovilja mot förändringar? Lund eller Malmö?

I ett program på radion igår kväll fick folk ringa in och tala om sådant som engagerade dem. Bland annat var det en man som hade arbetat som lärare i många år som tyckte att eleverna satt fel som satt bakom varandra i klassrummet. Det fick mig att tänka på de basgrupper som vi har provat på vår skola. Jag har upplevt en del skepticism om detta arbetssätt och det verkar som att elever inte uppskattar. Delvis förvånande eftersom man skulle tro att ungdomar är nyfikna på nytt. Det kan ju också vara så att det har en del med trygghet att göra.

Mycket av oviljan mot förändringar beror säkert på att folk är rädda för att lämna det trygga och ge sig in i något nytt och oförutsägbart. När det gäller basgrupperna i skolan upplever jag att man får bort en del av kompisknuffande och annat som tar bort koncentrationen från lärandet. Det kan vara en orsak till att eleverna är skeptiska till konceptet.

På spåret är ett av de bästa programmen som visas på TV. Till den här säsongen har de bytt signaturmelodi och jag tycker den är bra och känns mer som att det passar till de nya programledarna. Gammal signaturmelodi och gamla gubbar ut, ny signaturmelodi och nya programledare in - Bra säger jag. Naturligtvis blev det en del gnäll om det innan första programmet med den nya signaturmelodin ens hade börjat. Aftonbladet hade en enkät där de flesta var negativa till förändringen. Jag är övertygad om att det inte hade spelat någon roll vad de hade en sådan enkät om, folk hade slagit bakut.

Det dyker hela tiden upp förändringar som det blir ett massivt missnöje emot. Svenska folket är väldigt konventionella och håller sig helst kvar vid det de känner en trygghet i. Ibland kan jag också känna en motvilja till förändringar men av erfarenhet vet jag att det ofta blir bra i slutänden. Det hade varit väldigt tråkigt om man bara höll sig kvar vid det gamla.

Jag var till en dag Lund och skulle handla en julklapp på Stadium. Precis innan man kommer till den affären så har det till nyligen funnits en affär som sålde pocketböcker, Pocket hette den. Jag gillade den och brukade ibland köpa något där. Det bästa med den var att den var en oas i den annars så konformistiska butiksfloran i stan. Det kändes jättetråkigt att upptäcka att den inte finns kvar längre.

Jag pratade med min dotter igår kväll när jag körde henne till Malmö om varför man känner sig hemmastadd i en stad. Jag sa då att när jag flyttade till Lund kände jag mig hemma direkt. Jag tyckte om den akademiska och bohemiska auran som den staden hade. De senaste åren har det försvunnit mer och mer och Malmö har tagit över mycket av det som var Lunds särprägel. Nu börjar den se ut som en vanlig småstad där gatorna kantas av stora butikskedjor. De små spännande butiker och caféerna försvinner mer och mer. Till en del beror det nog på de höga lokalhyrorna och jag vet inte vilken typ av stöd de små butikerna har, om det överhuvudtaget har någon. Annars vore det kanske en bra idé att ge dem en hyressubvention för dessa småbutiker med lite mer udda varor och atmosfär tycker jag är viktiga för en levande stad av Lunds typ.

Snart har jag bott 30 år i Lunds kommun varav den mesta tiden i Lunds stad. Inte så långt ifrån där jag bodde finns ett stort och fult hus med en massa studentrum. Längst ner i det huset finns en stor sal, där jag förresten hade min första tenta, som heter Olympen. Där hade de förut stora konserter som jag besökte några gånger. Jag såg Alice Cooper två gånger där och så har jag varit där och sett Ulf Lundell och Status Quo. Det var då det, på 80-talet. Nu får man åka till Malmö för att se större artister. Ytterligare ett exempel på att politikerna låter Lund degraderas till vilken småstad som helst.